Att göra gott är en balansgång mellan att göra för lite och att göra för mycket. En smal väg med diken på båda sidor: likgiltighet och handlingsförlamning å ena sidan, messiaskomplex och bekräftelsebehov å andra.
I vår tro har det ena diket ofta uppmärksammats. Bibeln är full av röster som talar om förstockade hjärtan och oförmågan att se sin nästa. Dessa varningens ord innehåller en omsorg om både oss och andra. När vi förnekar andra människors värdighet förlorar vi samtidigt en bit av vår egen. När människor på flykt blir till anonyma siffror suddas också vårt eget ansikte ut en smula. Likgiltighet isolerar oss både från varandra och från livet själv. Den som inte ser en sårad medmänniska blir nämligen också blind för sårbarhetens Gud och själens skönhet.
Insikten om vår egen sårbarhet kan sedan även skydda oss från handlingsförlamning när andras behov blir oss övermäktiga. Att erkänna sina begränsningar kan flytta fokus bort från de stordåd vi inte orkar utföra och till de små handlingar vi förmår. I det skiftet ligger både en uppmuntran och en räddande begränsning.
För även det andra diket – att göra för mycket – behöver nämnas. Ingen av oss har gränslöst med kraft eller resurser. Den som inte accepterar sina gränser kommer förr eller senare att tappa både glädjen och orken. Och den som kränker de egna gränserna kommer att kränka andras. Vi kan vara så djupt präglade av att alltid se till andras välmående att vi glömmer våra medmänniskors egen förmåga, vilja och ansvar, det som vi aldrig kan kompensera för. Vår ”godhet” riskerar då snarare att tjäna vår längtan efter bekräftelse än den andres behov.
Att göra gott är ett uppdrag och en glädje här i livet. Men det kräver balans. Vi behöver se den andra och känna oss själva. För samtidigt som vi ska hela världen, så vill Gud hela oss.
Benjamin Ulbricht är präst på Gotland, skriver musik, insändare och psalmer och planerar nu för att åka på ett sabbatsår med familjen.
