– Alla tycker: ”åh, tänk, åh, vad du gör” … men det är ju inte så märkvärdigt, säger Cinna Ståhl Hallengren. Det ger ju så mycket tillbaka, särskilt i mötet med alla patienter och kolleger.
Kollegerna, det är ofta så kallade clinical officers som är utbildade i diagnostik och kan skriva ut vissa mediciner men som inte har läst en hel läkarutbildning. Eller sjuksköterskor som samtidigt tjänstgör som tolkar. Eller chaufförer som när de inte kör tar hand om det lilla apoteket. Eller hygienrådgivare, nutritionsrådgivare och hiv-rådgivare.
Och patienterna, det är människor på landsbygden i Östafrika, ofta i Kenya.
Sedan är 2000 är de en ganska stor del av Cinna Ståhl Hallengrens liv.
Körde själv
– Det var 1987 jag hörde talas om möjligheten, berättar hon. Min dotter Anna skulle döpas, vi var hemma hos oss eftersom vi ville att ett par gamla fastrar skulle vara med, och på den festen fick min vän Britten Klöfver-Ståhl och min dåvarande man frågan om de kunde tjänstgöra i afrikanska länder för en nystartad organisation. Britten tackade ja och blev en av de första som åkte ut. Min dåvarande man gjorde det också. Jag tänkte: ”Vad skulle jag kunna bidra med, jag som är reumatolog?”
Det skulle dröja mer än tio år innan Cinna Ståhl Hallengren upptäckte att det hon kunde bidra med verkligen behövdes i länder med läkarbrist, men sedan dess har hon volontärarbetat desto mer.
– Första gången åkte jag faktiskt ut tillsammans med Britten. Hon skulle hjälpa till som kirurg på ett sjukhus, men på samma plats behövdes det också två jeepläkare.
Jeepläkare är ett koncept som Rotary Doctors och Skandinaviska Läkarbanken har arbetat med och utvecklat i ungefär 20 år – det är volontärläkare som arbetar i stafett på ett slags rullande vårdcentraler i Östafrika. Genom att de kommer ut till byarna varje vecka kan människor få primärvård och bli undersökta nära sina hem.
– De första gångerna jag åkte var det jag själv som körde jeeparna, och det var farligt och tröttsamt, berättar Cinna Ståhl Hallengren. Nu har jag oftast ett helt team med mig: chauffören som också sköter apoteket, rådgivare, ibland en labbtekniker och alltid en sjuksköterska.
Rullande vårdcentral
Jeepläkaruppdraget har blivit ett återkommande inslag i Cinna Ståhl Hallengrens almanacka. En reumatolog har inte nattjour och samlar inte på sig övertid på samma sätt som en del andra specialistläkare, men hon tog ut kompledighet när hon kunde och åkte i sex eller tre veckor. Sedan hon blev pensionär häromåret har det blivit lite enklare.
– Det är ungefär som att vara vårdcentralsläkare, säger hon. Människor kommer med vanliga infektioner, lunginflammation, luftvägsinfektioner, parasiter, mag- och tarmsjukdomar som beror på dåligt vatten, periodvis med malaria. Det har hänt mycket på aids-fronten – det var många fler långt gångna fall de första gångerna jag åkte. Och med nutrition – nu finns det dietister knutna till många av ställena, så undernärda småbarn får matpaket med proteinrik föda.
En del av förbättringarna är stabila: aids- och TBC-programmen är statligt administrerade. Olika aktörer kan arbeta till och från med till exempel nutritionen.
I april i år var hon i Rift Valley i Kenya.
– Det var mycket, mycket torrt där då, och det var förfärligt att se döda och utmärglade djur överallt. Vi såg mycket när vi körde till olika dispensärer, och de anställda som bodde där saknade ju också vatten.
Läkarbanksläkarnas rapporter och önskemål från dinspensärbyar genom åren har resulterat i bland annat vattenreningsprojekt, brunnsborrning, latrinbyggen och rådgivning.
”Kunskap och drivkraft”
– Det är viktigt med båda delarna – både att behandla de sjuka och att bygga upp basal hälsovård och undervisa, säger Cinna Ståhl Hallengren.
Hon berättar om hur hon ofta pendlar mellan olika sinnesstämningar varje dag på grund av allt som händer.
– Jag tänker mycket på alla barn – de är ofta så tappra. En sjuåring kom ensam från skolan i en by med en inflammation i bröstmuskulaturen vid armhålan. Hennes lärare hade sagt till henne att gå till oss. Jag fick använda skalpell för att tömma, och det kom ut en halv liter var. Hon fick en kompress och gick tillbaka till skolan. Nästa vecka kom hon igen. Det blev långsamt bättre. De tvingas bli vuxna och ta så mycket ansvar så tidigt …
Men det är lika mycket för den lokala sjuk- och hälsovårdspersonalens skull som hon tackar ja till nya uppdrag.
– Det görs mycket, och det finns mycket kunskap och drivkraft. Jag lär mig saker, inte minst av sjuksköterskorna som vet mycket och känner igen till exempel hudsjukdomarna. Många arbetar jättemycket fastän de kanske inte får lön. Samtidigt åker politikerna omkring i sina bilar … Det är inte bara medicinarbetet som är viktigt – ibland blir vi mer som mentorer eller handledare. Det är roligt att kunna dimpa ner i ett team, i ett annat land, i en annan kultur, och känna sig så accepterad.
