Scroll to top

Gott eller ont?

Kyrkornas Världsråds missionskonferens ägde rum i Arusha, Tanzania, i mars. Arusha är ett område där det för drygt ett sekel sedan inte fanns några kristna alls. Numera är de kristna i majoritet. De flesta av dem är aktiva kyrkomedlemmar. Det finns talrika kyrkliga sjukhus, hälsovårdscenter och skolor och till och med flera kyrkliga universitet i Arusha-området.

Men var det gott eller ont att missionärerna trängde in i Afrika, ofta utan att blivit bjudna, och förkunnade sin tro? Kunde de inte bara ha byggt skolor och sjukhus?

Frågar man afrikanska kristna så är svaret överväldigande positivt: Bibeln och evangeliet är något centralt för dem.

Samtidigt kan de klaga över missionärers kulturimperialism, rasism och andra negativa kännetecken.

Delvis upprepar afrikanska kristna dessa fel, och delvis korrigerar de historiska fel – som John Mbiti, som ensam översatte Nya testamentet till sitt modersmål och samtidigt förnyade språkets ortografi. Han kallas ofta den afrikanska akademiska teologins fader, och vi kan läsa om hans projekt i det här numret.

Konferensen var starkt afrikanskt präglad. Det syntes bland annat i att delegaterna visade sådan glädje över evangeliet. För många afrikaner är evangeliet fortfarande goda nyheter eftersom de kommer ihåg tiden innan det nådde fram till dem.

Skolor, sjukhus och mycket mer av det som vi räknar som positiv utveckling är symptom på djupare kulturella förändringar. Utan sådana förändringar anammar kulturen inte någon positiv utveckling. I en stor del av Afrika har de goda nyheterna bidragit till sådana förändringar.

Samtidigt finns det mycket i missionens och kolonialismens arv som vi måste göra oss av med. Även i sådana diskurser spelar afrikanska kyrkor en betydande roll. Medan den västerländska missionsrörelsen har mycket att skämmas över i sin historia signalerar afrikanska kristna att västerländska kyrkor inte ska skämmas för evangeliet.

print