Scroll to top

Alla får plats

Man vet inte vad man har förrän man saknar det, sägs det. Det gäller i hög grad demokratin, som känns så självklar för oss att vi knappt tänker på hur bra vi har det.

Vi i Sverige har, förvisso, blivit uppfostrade i skola och i samhällets olika instanser att demokrati är bäst – ingen protest. Det är så hårt inpräntat i oss att vi har svårt att förstå att det faktiskt är ganska ovanligt att man låter demokrati vara en så stor del av samhället.

Av och till hör vi någon som utmanar demokratin som det bästa möjliga sättet att leda ett land, ibland på ett skämtsamt sätt, ibland skrämmande allvarligt.

På ytan finns det klara fördelar med andra styrelsesätt. När jag och min man bodde i Förenade Arabemiraten såg vi vägar byggas på några få veckor, från första planeringsstadiet till att den första SUV:ens däck nötte den varma asfalten. Beslut kan fattas snabbt när man inte behöver enas, i alla fall när det inte är så många som behöver enas. Vi tyckte också att det var skönt att slippa svordomar, såväl ute på stan som i radio och TV, trots att vi förstod att censuren rensar bort annat än bara fula ord.

I det luriga, lockande ljuset, i diktaturers officiella sanningar, kan det vara svårt att se nackdelarna. Tills man är på fel sida om denna sanning. För det som byggs hastigt byggs på andras ryggar – oavsett om det är de fattiga arbetarnas ryggar eller ryggarna hos de barn som ska ta över jorden en dag.

Det är lätt för oss i demokratidyrkande Sverige att ondgöra oss över andra länders ledarstrukturer, men låt oss inte glömma att demokratins styrka ligger i att alla förväntas delta och få plats. Så fort vi börjar exkludera och stänga ute är både vår medkänsla och, i slutändan, vår demokrati i fara. Då blir vår inlärda vördnad för demokratin ett extra stort problem, för den tar det vi har för givet och utmanar oss inte att kämpa för demokratiska värden, vare sig på andra platser eller på hemmaplan.

print