Scroll to top

Bära ljus


Att gå till kyrkans ljusbärare har blivit en självklarhet för många i Sverige.
”Folkförsoningens träd” hette den från början, och den fyller 50 år 2018.
– Jag hörde på nyheterna om Martin Luther King, berättar Martin Lönnebo som uppfann den.

■ ■ ■
Ljusbäraren i Fröslunda kyrka som hör till Lagunda församling i Enköping. Foto: Gustaf Hellsing/IKON

Kyrkornas Världsråds stora ekumeniska möte 1968 skulle börja i Stockholm och fortsätta i Uppsala. Tre veckor av samtal och gudstjänster skulle avslutas med en gudstjänst i Uppsala domkyrka, och den skulle sändas i Eurovisionen. Martin Luther King, Jr., skulle komma och tala.

Men den 4:e april blev Martin Luther King skjuten.

– Jag hörde det på nyheterna, berättar Martin Lönnebo.

Han var domkyrkokaplan i Uppsala – den förste kaplanen i Sverige sedan medeltiden, förklarar han, ”en underbar tjänst” – och planeringen av det stora mötet ägde rum i en storkommitté i Stockholm.

– I Stockholm ska man ha sammanträden om allt, säger han, och det var mycket demokratiskt. Naturligtvis ska det vara ordning. Men jag hade ansvaret för gudstjänsterna.

Att domkyrkan i Uppsala hade en kaplan, och att den kaplanen hette Martin Lönnebo, berodde på att ärkebiskop Hultgren hade varit i England och sett vilken glädje den anglikanska kyrkans domkyrkoförsamlingar hade av sina kaplaner.

– Ämbetet som domkyrkosyssloman var det enda som Gustav Vasa behöll efter reformationen, berättar Martin Lönnebo. Det kallas också ekonomicus.

I Linköping fanns det en sysslomannagård kvar, och i Uppsala har ju de flesta någon gång rört sig på Sysslomannagatan fastän få vet vad namnet betyder.

– Varje domkyrka i Sverige hade sin syssloman inpå 1950-talet, säger Martin Lönnebo. Ärkebiskop Hultgren såg en möjlighet att utnämna en domkyrkoadjunkt som också skulle vara domkyrkoålderman – i det ingick det att leda aftonsång och lite annat – och domkyrkosyssloman. Min uppgift var att berika gudstjänstlivet och att ha kontakt med många människor. Det var en entusiastisk tid!

Han började sin tjänstgöring 1965 och flyttade med sin familj till domtrapphuset. Sitt skrivbord och sin stol hade han i ”en liten kammare, vilket trevligt arbetsrum!” en trappa upp från ett av sidokoren i domkyrkan.

– Jag bodde väl i domkyrkan, säger han. Det är viktigt att det finns en präst till hands. Jag hade varit studentpräst, och som tur var hade vi sådana familjeförhållanden att det fungerade – min fru är prästdotter. Det var en tid när alla skulle göra uppror. Det var mycket trevligt!

Under de första åren mötte han de människor som kom till domkyrkan, bad tillsammans med dem och firade gudstjänster.

Så närmade sig det stora mötet, och planeringen av gudstjänsterna med deltagare från hela världen tog också en hel del tid.

Vad gör man då när en av dem som ska medverka inte bara lämnar återbud utan blir mördad? Och när mordet är så politiskt färgat?

– Alla greps ju av det där, säger han. Han var inte kontroversiell i Svenska kyrkan – att han skulle komma hörde ihop med kyrkans centrala budskap om frihet och barmhärtighet. Det är ytterst sorgligt om man tror att det är något revolutionärt.

För Martin Lönnebo fogades händelsen ihop med något som han hade varit med om lite tidigare.

– Jag hade mött en man som hade talat med mig om vikten av böneljus. Han hade skrivit en artikel i Vår Kyrka om det, och då hade han blivit överöst med anklagelser: ”Smygkatolik!” Så var det då. Men jag upplevde vikten av att sänka trösklarna i kyrkorna.

Tillsammans med en av kyrkvärdarna i domkyrkoförsamlingen tog han tag i sin idé.

– Vi gick och samlade ihop pengar. En konstnär skissade, och vi tog kontakt med en smed. Det skulle vara ett träd där människor kunde tända böneljus, och det skulle heta Folkförsoningens träd.

När Martin Lönnebo var nöjd med förberedelserna gick han till ärkebiskopen och presenterade trädet.

– Då var jag helt säker på att det skulle gå bra, säger han.

Mötet i Stockholm och Uppsala samlade både inbjudna gäster och andra intresserade, ”folk från allehanda orter, alla hade sina agendor”, som Martin Lönnebo uttrycker det. Själv var han i domkyrkan nästan hela tiden, och han berättar om hur han mötte en grupp som hade kommit från Paris och vars medlemmar aldrig hade varit i en kyrka förut. En ung teologistudent från Berlin stod och såg bortkommen ut, och när Martin Lönnebo frågade hur det stod till berättade mannen att han just hade fått höra om de akter som fanns hos Stasi under hans namn – hans egen fästmö hade rapporterat mest av alla.

– En del av dem hade så många idéer. ”Känner du till någon arbetare?” frågade de mig. ”Ni kan prata med mig – jag började som kolare!” svarade jag. Jag anser inte att en människa fördärvas genom utbildning! Maoisterna hade stormöte, och mikrofonen skickades runt, men bara mellan maoister. Jag tyckte att det var ganska roligt!

Den sista kvällen gick en delegation från maoisterna till Kyrkornas Världsråds ledning och berättade att om de inte fick bära sina plakat i processionen i den TV-sända gudstjänsten skulle de ”ställa till det”.

– Då fick jag en idé, berättar Martin Lönnebo. Vi stängde kyrkan och bjöd in revolutionärerna till samtal. Kyrkornas Världsråds folk grupperade sig i de olika koren. Krister Stendahl var med, och det var en välsignelse, för han hade ju varit med om upproren på Harvard, så han kunde hantera situationen. Det franska gänget låg med huvudena på knäfallet i högkoret och rökte. Jag gick dit och pratade med dem. Jag frågade om de visste var de var, att det var ett altare, att i kyrkan är det vanligt med rökelse men olämpligt med tobak … Det var en god stämning, och vi försökte alla späda på den.

Framåt morgonen var det bestämt att de unga revolutionärerna skulle gå med i processionen med nygjorda plakat.

– Det fanns ju massor av saker som vi alla var rörande överens om. Vi var ju alla emot svält, till exempel. Vi samlades i Mariakoret när solen gick upp, och där hade vi en agapemåltid med kex och smörgåsar, läste bibeltexter och sjöng Taizésånger. De ställde inte till med något trassel alls. De gjorde bara nya plakat. Och det var bra. Det behövdes! Det här med kontakter, samtal där man försöker nå fram till det mänskliga, det är avgörande för fred.

Invigningen av den första ljusbäraren ägde alltså rum dagen efter något som kunde ha blivit ytterligare ett tecken på hur svårt det är med enhet. Den ägde rum i den gudstjänst där Martin Luther King skulle ha varit med, och människor över hela Europa såg kardinaler, patriarker, pastorer och barn tända ljus och be för fred och gemenskap.

Den ljuständning som nyligen hade varit så kontroversiell var plötsligt nästan självklar.

– Jag tänkte: ”Nu blir det knepigt att stoppa det här!”, säger Martin Lönnebo och skrattar lite.

Han hade snart kontakt med Liljeholmen, som gjorde en liten och billigare variant av trädet – ”de ville ju sälja ljus” – och försåg församlingar med den. Under åren som har gått sedan 1968 har en lång rad konstnärer och konsthantverkare arbetat fram varianter av ljusbäraren, och i stort sett alla kyrkor i Svenska kyrkan (och många i andra samfund) har en. Ljuständningen har också blivit ett moment i gudstjänsten på många håll.

– Det sägs att Sverige är ett av världens mest sekulariserade länder, men jag tvivlar, säger Martin Lönnebo. Kulten och läran – ja. Men erfarenheten och handlingen, de är mycket starka. Kyrkan har ju skapat hinder så att människor inte kan uppfatta kultens språk. Uppgiften måste vara att gestalta något som ligger så nära det mänskliga som möjligt. Ljuset är ett sådant språk. Och vi måste komma dithän att vi på djupet samtalar med varandra, gråter, ber och arbetar tillsammans.


Fotnot: Detta är en längre version av den intervju som publicerades i Uppdrag Mission.

print