Scroll to top

Mina systrar

Serietecknaren Liv Strömquist inledde sitt sommarprat 2013 med en kommentar hon fått av en man angående sitt serietecknarskap: ”När kvinnor gör serier handlar det alltid bara om mens.”

Liv, som också är hedersdoktor, lät hela sitt Sommar i P1 handla om mens.

I det här numret kan du läsa om kvinnors hälsa ur olika aspekter. Om flickor som lever i Kenyas slumområden och som har prostituerat sig för att ha råd med mensskydd och kunna gå i skolan.
Kanske är det lätt att tänka att de stora orättvisorna när det gäller kvinnors hälsa och emancipation finns långt bort, i länder med annan social välfärd än i Sverige.

Men vi är systrar. Det som händer med min syster i Kenya händer också mig. Vi är ju en enda kropp. Vår kamp för lika rättigheter är också samma kamp; den ser bara olika ut på olika håll i världen och i olika tider. Vi behöver lika mycket stöd av varandra, oavsett var vi befinner oss.

I höstas svepte #metoo över världen som en susande vårvind, och den ökade i styrka. När min fästman står i köket och kokar min menskopp (det är så man rengör den) för att jag är sen och inte hinner, eller när jag hör min väns åttaårige son ropa ”mamma har du mens, det är blod på toagolvet?”, så blir jag varm i hjärtat. Sedan tänker jag att jag inte ska oja mig i tacksamhet över den här, som jag uppfattar det, förändringen i attityd. Nej, det ska istället vara vad jag kan och bör förvänta mig.

”Det kan vara svårt att se sambanden och sammanhangen”, skriver Anna Braw i Redaktörens ord på sidan 3. Precis så är det. Jag skriver om min menskopp och ser en linje från mig till mina systrar i Kenya, en garntråd binder oss samman med de kvinnorna som broderar sin väg till Sverige och Värmland (läs om dem på sidan 10!), vi vävs ihop. Tabun som brister och släpper fram kunskap och hälsa. Nya generationer pojkar som inte tycker att mens är äckligt. Fästmannen, som är född på det Sollefteå-BB som just lagts ner och så att man nu måste lära kvinnor hur de ska föda barn i bilen, kokar min menskopp. Vi gör vad vi kan. Vi gräver där vi står.

print