Scroll to top

Hitta tillbaka


Johanna Hildebrand skriver om att bli fri från en destruktiv relation

Bakom grannens stängda dörr kan det finnas en människa som behöver hjälp. Johanna Hildebrand har varit en av dem och mött många andra.

■ ■ ■
Johanna Hildebrand. Foto: Roger Johansson

Så liten jag känner mig.

Liten och dum.

Maktlös står jag i strumplästen på det grå betonggolvet i trappen.

Jag hade inte en chans att stå emot när han knuffade mig genom hallen, tryckte ut mig den sista biten, för att sedan smälla igen dörren och låsa.

Jag borde inte ha sagt något, borde inte ha fortsatt, skulle bara ha gett honom rätt.

Barnens skrik inifrån lägenheten.

Grannarnas dörrar som stirrar tomt på mig.


Det lyckliga slutet blev något som gick att ta i: Johanna Hildebrands berättelse blev boken Kärlek-Rädsla 1-0.

Eller: något slut är det inte, förstås.

– Men det var en milstolpe att jag kände mig så färdig att jag ville ge ut det jag hade skrivit, säger hon.

För drygt ett år sedan bestämde hon sig för att tacka nej till erbjudanden från ett par förlag och göra sin bok på egen hand. Nu har hon hållit en rad föreläsningar om hur man hittar hjälp om man lever i ett destruktivt förhållande, både för människor som i sitt yrke eller som volontärer på en kvinnojour möter kvinnor som är utsatta för våld och för allmänheten, bland annat på bibliotek och i församlingar.

 – Jag kände att allt det här som jag har varit med om, det kan inte vara helt förgäves. Jag blev själv hjälpt av att läsa. Om jag kan hjälpa någon genom det jag har skrivit …

Samtidigt fortsätter den förändring som började när hon sökte hjälp:

– Jag njuter av att vara fri och trygg i mitt eget hem och lyssna till min vilja och mina behov. Vilka glas tycker jag är snygga? Hur vill jag leva? Det är smått och stort, och det är en utmaning att hitta tillbaka till vad jag vill. En del tror att när man har lämnat ett destruktivt förhållande är allt bra, men det är ju då som så mycket börjar.

Hade inte kunskaperna

Hon och hennes barns pappa möttes som studenter för ungefär 20 år sedan, tog examen, flyttade, började arbeta och fick barn.

Varningstecknen var inte så tydliga, säger hon – allt hände gradvis. I bokens självbiografiska fragment berättar hon om att få undervisning i hur man diskar och dammsuger, om att hitta på ursäkter när hon kommer ensam med barnen för att ha lov hos mormor och morfar, om att få sina vänner underkända när dörren har stängts efter dem.

– Ifall jag berättade något för en vän fick jag kanske höra att han betedde sig konstigt, men det slutade alltid med att jag försvarade honom.

Det var inte någon särskild händelse som fick henne att bryta upp, säger hon, snarare en ilska.

– Men det var en ilska som inte ledde någon vart. Jag hade inte kunskaperna, jag hade inte förstått mekanismerna eller min del i det hela. Och jag hade inte folk runt mig. Jag var alldeles ensam. Så efter ett tag kom jag tillbaka.

När en sjuksköterska frågade om hon ville fylla i en enkät blev det den första öppningen. Svaren ledde till ett erbjudande om stödsamtal.

– Att inse att jag behövde hjälp var svårt, att be om hjälp var ännu svårare. Jag var så van att ordna åt alla andra.

Vill tala om mekanismerna

Johanna kom med i en samtalsgrupp, läste och hittade en webbkurs i läkande skrivande. Hon berättar om en avgörande insikt: att det som hon hade varit med om var något som existerade, att det inte var något som hon bara hittade på. Det fanns till och med begrepp för de saker som hade hänt henne.

Hon nämner aldrig sin man vid namn i boken, och inte barnen heller. En av de organisationer där hon har fått hjälp har hjälpt henne med att läsa och se så att det hon har skrivit inte ska skada någon.

– Barnen ska inte känna sig utlämnade, det här är min berättelse, inte deras. Och min intention har hela tiden varit att inte hänga ut deras pappa, inte smutskasta. Egentligen vill jag mest tala om mekanismerna bakom det som hände, vilket ansvar båda har i en relation. Det viktigaste är inte att det här har hänt just mig utan att en kvinna har upplevt det – det är ett exempel på hur det kan vara.

Balansgång

Så vad kan man göra om man tycker sig se tecken på att en väns eller familjemedlems dörr är stängd därför att en relation är destruktiv?

Det är ett av de ämnen som Johanna vill tala mer om framöver.

– Många säger nu i efterhand att de la märke till saker men att de inte vågade säga något, säger hon. Och även om någon sa något förstod jag inte riktigt. Jag hade stängt av kontakten med mig själv. Det är en balansgång hur mycket man ska lägga sig i. Men vill man hellre fråga för mycket eller för lite? Vad riskerar man?


Fotnot: Var den som lever i ett destruktivt förhållande kan söka hjälp beror en del på lokala resurser och initiativ. Platser att börja med kan vara till exempel en lokal kvinnojour, Roks, MVC (om man väntar barn), BVC (om man har små barn), vårdcentral, kommunens eller Svenska kyrkans familjerådgivning och en församling (Svenska kyrkans präster har tystnadsplikt, medan diakonernas tystnadsplikt bryts om de får vetskap om att barn far illa). Till flera av dessa instanser kan man också vända sig om man är orolig för en närstående eller för en vän.

print