Rättvik 2008: Sarojini Nadar, en ung teolog från Sydafrika, var inbjuden för att leda bibelstudier på Stiftsgården. Hon hade valt Esters bok. Det var också den som var ämnet för hennes doktorsavhandling, färdig 2003.
– Vi läste den som en skräcktext. Det är inte så folk brukar läsa den – många ser den som en prinsessaga. Men vi gjorde det, och efteråt fick jag höra från några deltagare att jag hade predikat för de redan omvända. De var svenskar, de var med i Svenska kyrkan. Då var det en ung kvinna som sa att bibelstudiet hade fått henne att jämföra hur de unga kvinnorna i Esters bok görs i ordning för kungen med hur unga kvinnor idag känner att det ställs sådana skönhetskrav på dem.
Sexuellt våld som tema
Den här intervjun görs när Sarojoni Nadar är på besök i Sverige igen i april 2017. Hon har blivit utsedd till professor vid University of the Western Cape i Sydafrika och fått den professur som kallas ”the Desmond Tutu Research Chair” och som är delfinansierad av Lunds Missionssällskap. Ingen vet ännu att #metoo, vågen av vittnesbörd om sexuella trakasserier och kränkningar, ska dominera höstens nyhetsrapportering, och när Sarojini Nadar berättar om bibelstudiet i Rättvik finns förstås inte heller berättelserna om sådana händelser i Svenska kyrkan (#vardeljus) samlade.
Men hon vet att sexuellt våld är något som många i Sydafrika upplever, många av de människor som är med i de församlingar hon blir kallad till. Därför har det blivit ett av hennes vanligaste teman när hon leder det som kallas kontextuella bibelstudier, och det var en av anledningarna till att hon valde Esters bok när hon började arbeta med sin doktorsavhandling vid millennieskiftet.
– Först läste jag litteraturvetenskap, så steget till att fortsätta med biblisk litteratur var inte så stort. Och hela tiden medan jag har arbetat i universitetsvärlden har jag kunnat kombinera det akademiska arbetet med att resa ut och leda bibelstudier i församlingar.
Börjar med berättelse
Det kontextuella bibelstudiet som idé beskriver Sarojini Nadar såhär:
– Det är ett interaktivt och samarbetsbaserat sätt att läsa Bibeln – människor möts för att sätta samman sin egen kontext och Bibelns kontext och genom det arbetet förvandla det samhälle de lever i. Den som leder ett sådant bibelstudium är facilitator (ung. den som underlättar något, gör något möjligt, red:s anm), inte föredragshållare. Vi frågar tillsammans: Vad säger den här texten till oss?
Det är inte Sarojini Nadar som har ”uppfunnit” begreppet och metoden. Hon lärde sig den i Sydafrika. Däremot är hon en av de bibellärare som har gjort den känd – hon har använt den i många församlingar i Sydafrika, tillsammans med kolleger i kyrkan och på universitetet och i Kyrkornas Världsråd, bland annat.
– Vi tar Bibeln på allvar, säger hon, och ibland är det viktigt att inse och erkänna att en av de funktioner som en text har är att den hjälper oss att förstå vad det är att vara människa. En berättelse är en bra plats att börja.
Det viktigaste är att den text som gruppen ska samtala om är just en berättelse – ”man kan inte precis använda Paulus …” – och att man har hjälp till hands om man vet att man kan komma att samtala om ämnen som kan vara personliga och upprivande för deltagarna.
Ett gemensamt rum
Sarojini Nadar var 27 år när hon disputerade och 38 när hon blev professor, och man skulle kunna tro att hennes yrkesväg är en fortsättning på generationers akademiska flit.
– Vi är en stor syskonskara, men jag är den enda som har gått ut gymnasiet och fortsatt studera, berättar hon.
När hon reser ut för att leda bibelstudier är det inte på grund av sin professorstitel som hon har blivit kallad utan för att människor i församlingarna vill tala om Bibeln. Ofta deltar kvinnor som lever i fattigdom och i våldsamma miljöer. En av de berättelser som Sarojini Nadar har använt mycket är den om den samariska kvinnan som möter Jesus vid brunnen.
– Bibelstudiet öppnar ett gemensamt rum för oss. Jag ska väl inte säga att människor förvandlas, och ämnena som vi tar upp är ofta svåra att närma sig. Men vi börjar med den kontext som deltagarna lever i, och de får berätta vad de är oroliga eller ledsna för. Vi läser bibeltexten. Sedan tar vi med oss texten ”hem” – finns det människor som liknar människorna i berättelsen? Och plötsligt är det som om de lever upp: ”Såhär är det i min kultur också! Det där hände faktiskt mig också!”
Det är församlingarna som ber om bibelstudierna, och tanken är att de som har deltagit ska kunna fortsätta använda metoden sedan. Men man kan också ta vara på det som händer i forskning, berättar Sarojini Nadar.
– Om man vill veta vad människor tycker och tänker kan man leda ett bibelstudium istället för att intervjua dem, säger hon. När man låter de resurser som finns i en kristen gemenskap eller i en grupp människor möta akademins blir det något mycket spännande. Jag skulle inte använda det människor säger i ett samtal om Bibeln utan att ha bett om lov i förväg, men jag lär mig alltid mycket av dem jag träffar, och jag tycker om att höra människors röster.
Inspiration
Hur är det att vara ”Desmond Tutu-professor”? Jo, ett svar kan vara att Sarojini Nadar en vecka före resan till Sverige var och hälsade på honom.
– Han är en sådan visionär, en sådan inspiration för mig! Han säger fortfarande sanningen till makthavarna. Han är så arg på vår regering, så orädd också när han vet att det han säger kommer att göra honom impopulär. Och han är full av humor, full av nåd …
Ett annat kan vara att hon handleder elva doktorander vid tiden för intervjun, sju månader in i anställningen. Det måste bli mindre om hon ska hinna med allt annat.
– Men jag tycker om att handleda! säger hon. Det som däremot inte alls fungerade var när en kollega förra året bad mig att undervisa på grundnivå. Min undervisningsstil är samarbete, och miljön där var helt främmande för mig: studenterna satt och väntade på att bli matade. Och så höll de på med sociala medier hela tiden.
Och ett tredje kan vara att redan när Sarojini Nadar var på anställningsintervju påminde hon kommittén om att Desmond Tutu har skrivit en bok som heter God Is Not a Christian – hon vill att ”ekumenisk teologi” i titeln ”The Desmond Tutu Chair in Ecumenical Theology and Social Transformation in Africa” ska ändras till ”religion”. Den ändringen är också genomförd när den här intervjun publiceras.
– Jag vill ge utrymme för mer, säger hon. Först av allt islam, för Western Cape har en stor muslimsk befolkning. Det är ett problem när kristendomen tas för given och andra trosinriktningar inte syns. Vårt samhälle är mer pluraliserat än sekulariserat. Och sedan behöver det breddas på fler sätt. Genderstudier är det ämne som jag kommer och bidrar med, men det måste bli fler: ekonomi, ekologi …
***
Sarojini Nadar
Professor i teologi vid University of the Western Cape i Sydafrika, tidigare professor vid University of Kwa-Zulu Natal, forskningsledare och direktor för programmet för gender och religion vid samma universitet och koordinator för The International Network in Advanced Theological Education (INATE). Sin kandidatexamen i litteraturvetenskap och religionsvetenskap tog hon vid University of Cape Town, där hon också tog sin Master i biblisk litteratur. Sedan doktorerade hon vid University of Kwa-Zulu Natal.
Desmond Tutu-professuren
Lunds Missionssällskap är en av de organisationer som finansierar The Desmond Tutu Chair of Religion and Social Transformation in Africa, ibland också kallad The Desmond Tutu Research Chair, vid University of the Western Cape i Sydafrika. Sarojini Nadars företrädare var Christo Lombard.
