Scroll to top

Filippinerna: ”Man är aldrig ensam”

En pojke vandrar på stranden på Malangabang, en liten ö nära staden Concepcion. Tyfonen Haiyan, lokalt känd som Yolanda, in Ndrabbade ön i november 2013 och slog sönder hus och båtar. Sedan dess har lokalbefolkningen byggt upp mycket igen med hjälp av den filippinska regeringen och olika biståndsorganisationer. Foto: Paul Jeffrey/Ikon

– Vi har saknat gemenskapen. Man är aldrig ensam där. En präst som arbetade där efter oss berättade om när hon hade varit på en retreat. Det visade sig att det var tänkt att deltagarna skulle dela på sängarna, fyra i varje säng. De andra erbjöd henne platsen längst in vid väggen – ”så får du lite avskildhet” …

Delvis vet Gunilla Kristiansson vad det är hon och hennes man Per ger sig av till i mitten av februari. De har bott och arbetat i Malmö ett tag nu, Per som präst i Västra Skrävlinge och Gunilla som barnmorska i Rosengård, men 1995–1999 var de missionärer på Filippinerna, och det är där de ska arbeta det närmaste året.

– Vi har sparat ihop pengar så att vi klarar oss i ett år, och vi vill göra nytta, så vi frågade ärkebiskopen i Philippine Independent Church om han ville att vi skulle komma. Han bad oss att komma till en stad fyra timmars resa från den plats där vi bodde på 1990-talet, till St. Paul’s prästseminarium. Per ska undervisa där, och jag ska stötta de kvinnliga studenterna och arbeta med hälsoarbetare inom primärvården.

De svenska nyheterna från Filippinerna den senaste tiden har dominerats av kriget mot droger.

– Drogkartellerna är mest i de större städerna, säger Gunilla. Manila är en av världens farligaste städer. Där vi har bott och kommer att bo är det annorlunda, och vi har inte varit rädda. Kriget mot droger har fått fruktansvärda konsekvenser för de fattiga. På något vis har det blivit ordning, i alla fall tillfälligt, men priset?

Gunilla och Per satsar ett år på egen bekostnad – stipendiet från Lunds Missionssällskap blir ett litet bidrag – för att arbeta.

– Det finns inga sådana här tjänster i Svenska kyrkans arbete nu, och vi vill arbeta direkt med människor, säger Gunilla. Närvaron, och att bidra med kunskap och styrka bland människor som många gånger är fattiga och utsatta – det är det vi vill.

På 1990-talet arbetade Gunilla mycket tillsammans med en filippinsk sjuksköterska och barnmorska som också fungerade som hennes tolk när de ledde utbildningar.

– Vi blev nära vänner och har hållit kontakten i alla år, och vi ska försöka göra något tillsammans nu också, berättar Gunilla. När föräldrarna, mest mammorna, kommer till hälsocentraler för att få sina nyfödda barn vaccinerade kan man ta tillfället i akt och undervisa om familjeplanering, amning och sexuell och reproduktiv hälsa.

Tre fjärdedelar av Filippinernas invånare tillhör den katolska kyrkan. Philippine Independent Church har ett samarbetsavtal med Svenska kyrkan men är varken luthersk, reformert eller anglikansk – Gunilla tycker att dess gudstjänster känns katolska och lite anglikanska.

– Vi har haft ständig kontakt med vissa av våra vänner från kyrkan, säger Gunilla, särskilt med en kvinna som var praktikant hos Per. Hon bodde också hemma hos oss under en period, och vi var med när hennes första barn föddes. Han heter Ian Per! Våra barn har varit och hälsat på henne de senaste åren. Det ska bli så roligt att träffa henne igen. Det har gått bra för henne, men prästernas löner är så låga. Hon och de andra får kämpa hela tiden.                 

print