Scroll to top

Barnkonventionen – behövs den?


Barn är människor. Behövs det en särskild konvention för dem? Och vad ska kyrkorna ha den till?
Lars H Gustafsson berättar om FN:s konvention om barnets rättigheter.

■ ■ ■
Pojken som hjular i mittgången hamnade på omslaget till Lars H Gustafssons bok Barnets mänskliga rättigheter i kyrkan. Foto: Magnus Aronson

1979 tillsatte FN en arbetsgrupp för att utarbeta ett förslag till en konvention om barnets rättigheter. Det var ingen självklarhet. Många undrade: Behövs barnkonventionen? Med tillägget: Det finns redan internationella konventioner om mänskliga rättigheter – och barn är väl människor?      Man vände sig alltså emot att just barnen skulle få en egen konvention. Svaret kom prompt: Visst finns redan konventioner. Men se ut över världen! Läs rapporterna om barnarbete, barnsexhandel och barnsoldater! Barn har ingen rösträtt, saknar fackföreningar och är rättslösa också i övrigt. Är det någon grupp som verkligen behöver en egen konvention så är det barnen!

Och barnen fick sin konvention till slut. Den antogs av FN:s generalförsamling 1989 och trädde i kraft året därpå. Idag har alla nationer utom USA ratificerat den. Men frågorna fortsätter att ställas, också där man kanske inte skulle förvänta sig det.

Med hänvisning till barnkonventionen beslutade kyrkomötet 2012 att alla beslut som fattas inom Svenska kyrkan ska föregås av en barnkonsekvensanalys. I min bok Barnets mänskliga rättigheter i kyrkan (Verbum 2016) gjorde jag ett försök att i någon mån reda ut begreppen. När jag vid konferenser och utbildningsträffar haft förmånen att få samtala om boken har jag vid flera tillfällen mött samma fråga som vi ställdes inför 1979: Behövs barnkonventionen? Men nu med tillägget: Vi har ju evangelierna – räcker inte det för oss?

Mitt svar har varit: Kyrkan har haft ett par årtusenden på sig att göra verklighet av Jesu ord om barnen. Men hur ser det ut? Vad förknippar människor i allmänhet uttrycket ”kristen fostran” med? Knappast med det vi kallar ett barnrättsperspektiv. Snarare med det som Alice Miller kallade ”den svarta pedagogiken”: en auktoritär fostran med hot om våld, isoleringsstraff och skambeläggning. Och se på alla barn som inom världens olika kyrkor utsatts för grova och systematiska övergrepp! Om barnkonventionen kan hjälpa kyrkan att återupptäcka evangeliernas kärleksbudskap och vad Jesus har att säga om barnen så är det väl något vi bara ska vara tacksamma för.

Andra uttrycker sin tveksamhet så här: Finns det inte en risk för att barnkonventionen undergräver barnens respekt för både föräldrarna och andra vuxna? Ofta med tillägget: Alla talar om rättigheter nuförtiden – men vem talar om skyldigheter?

Frågorna ställdes redan på 1970-talet men är lika vanliga idag. David Eberhard spetsar till dem i sin bok Hur barnen tog makten (Bladh by Bladh 2013). Han menar att barn har fått alltför mycket att säga till om, och åtminstone delvis håller han barnkonventionen ansvarig för det.

Ett aktuellt exempel som kan illustrera frågan är den pågående diskussionen om vad som händer på våra bibliotek. På några håll har biblioteken tvingats stänga på kvällstid eftersom ungdomar lagt beslag på utrymmena, skräpat ned, fört oväsen och hånat den personal som försökt ingripa. Men beror det på barnkonventionen?

Jag betvivlar att ungdomar som beter sig så känner till barnkonventionen särskilt väl. Det finns nämligen studier som visar att kunskapen om konventionens innehåll fortfarande är generande låg bland både barn och vuxna. Och skulle ungdomar hänvisa till barnkonventionen och påstå att den ger dem rätt att sabotera bibliotekets verksamhet och håna personalen så har de missförstått det mesta. Framför allt har de missat en av konventionens och människorättstänkandets verkliga poänger, nämligen sambandet mellan rättigheter och ansvar. Om jag ska kunna göra anspråk på en rättighet måste jag också vara beredd att respektera att alla andra människor ska ha samma rätt som jag. Om jag vill använda min rätt att fritt utnyttja bibliotekets tjänster måste jag därför, oavsett hur gammal jag är, respektera andra människors rätt att göra detsamma. Det innebär att jag förstås måste följa de regler som gäller. Svårare än så är det inte.

Man kan också vända på det hela: Det är meningslöst att utkräva ansvar av någon som inte tillerkänts rättigheter. Vad barn och ungdomar därför behöver är inte mindre kunskap om barnkonventionen och mänskliga rättigheter – utan mer. Men kunskap förmedlad på ett mer insiktsfullt sätt än vad som kanske varit vanligt. Här har föräldrar, skola, föreningsliv och kyrka ett stort ansvar.

En fråga av ett helt annat slag är denna: Spelar verkligen barnkonventionen någon roll i praktiken? Med tillägget: Flera av de nationer som ratificerat konventionen tycks ju inte bry sig om vad de skrivit på – så varför då tro att den kan betyda särskilt mycket?

Det är en fråga som mina vänner inom olika barnrättsorganisationer runtom i världen har svårt att förstå. För dem är barnkonventionen oumbärlig i deras opinionsbildning och i deras förhandlingar med företrädare för regeringar och myndigheter. Tidigare kunde aktivisternas argument avfärdas som känslostyrt tyckande eller som naivt drömmeri. Nu kan de hänvisa till en text som de allra flesta regeringar enats om faktiskt ska gälla – också deras egen. Sedan är det en annan sak att de som vill stå upp för barnets mänskliga rättigheter får bereda sig på motstånd. Så har det alltid varit. Men nu finns ändå något konkret att utgå ifrån.

En sista fråga, som inte minst i vårt land har blivit aktuell under senare tid, kan formuleras så här:

Men håller verkligen barnkonventionen som underlag om man vill argumentera för barnets rättigheter? Med tillägget: Många av artiklarna är ju så allmänt hållna – de kan väl i vart fall inte användas som lagtext?

Meningen med en konvention är att de ratificerande staterna ska ta konventionstexten på fullaste allvar och antingen låta konventionen genomsyra lagstiftning och praxis eller göra konventionen i sin helhet till lag.  Man brukar därför i populärt tal kalla en konvention för en internationell lag – till skillnad från en deklaration som mer har karaktären av en allmän avsiktsförklaring.

I skrivande stund pågår i Sverige en process med sikte på att göra själva konventionstexten till svensk lag. Inför en proposition om detta sände regeringen sommaren 2017 en remiss till lagrådet, som i sitt svar gav uttryck för stor tveksamhet. Konventionen är för vag för att passa som lag, menade lagrådet.

Det mesta talar för att barnkonventionen ändå kommer att bli svensk lag till slut. Men oavsett hur det går med det får vi inte glömma att konventionen också har en annan viktig funktion: att vara ett levande dokument och en gemensam etisk plattform för fortsatta samtal om barnets mänskliga rättigheter på både nationell och global nivå. Den som omsorgsfullt läser konventionstexten med dess tilläggsprotokoll, gärna med ledning av de allmänna kommentarer som FN:s barnrättskommitté har utarbetat, kommer att upptäcka att texten är långt ifrån värdeneutral.

Här finns tydligt uttryckta värderingar med anknytning till människovärde, ickediskriminering, jämställdhet och principen om barnets bästa. Liksom förvånansvärt starka formuleringar om rätten att få komma till tals, om rätten till tanke-, samvets- och religionsfrihet och om rätten till andlig utveckling. Jag ser det som ganska fantastiskt att vi ändå globalt har kunnat enas om allt detta, oavsett nationell, etnisk eller religiös tillhörighet. Det är det bästa vi gemensamt har kunnat åstadkomma så här långt – och det är mycket!

Det är alldeles sant att FN:s barnkonvention är ett omdiskuterat dokument som väcker många frågor. Jag vill påstå att det är dess främsta förtjänst. Och att konventionen just därför behövs mer än någonsin.

Fotnot: Den fullständiga texten till FN:s barnkonvention, med tilläggsprotokoll och de allmänna kommentarer som FN:s barnrättskommitté utarbetat, finns till exempel på Barnombudsmannens hemsida.

___

Lars H Gustafsson. Foto: Signe Lindkvist

Lars H Gustafsson är barnläkare och författare och har varit verksam bland annat i Rädda Barnen, Unicef och Barnombudsmannens expertråd. Tre av hans senaste böcker är Möta barn på flykt (Unicef 2016), Relationsrevolutionen (Norstedts 2016) och Barnets mänskliga rättigheter i kyrkan (Verbum 2016).

print