Scroll to top

Sverige/Kenya: Ett stort kalas


Nelina firade sin födelsedag i två länder

Ungefär 570 barn kom på Nelinas födelsedagskalas.
Klasskamraterna, och 550 barn på en annan skola.
Den andra skolan ligger i Lokichoggio i Kenya.

■ ■ ■
Bullfest i Lokichoggio. Foto: Birgitta Arnlund

Finns det barn som inte har råd?

Det var den första frågan, och den kom när Nelina Kullberg och hennes mamma Malin hade tittat på TV-serien Värsta kalaset.

– Den handlar om en flicka som är jättefattig, berättar Nelina. Hennes klasskompisar tror att hennes familj är snål för att hon aldrig har kalas. Men sedan blir det ett kalas ändå för att alla hjälper till.

Nelina och Malin pratade mycket om TV-serien. Finns det barn i Sverige som inte har råd? Flickan i serien kunde inte följa med på utflykter eller simning eller gå på andras kalas eftersom hon inte kunde köpa det som behövdes. Hon stannade hemma och sa att hon var sjuk.

– Då började vi prata om mitt kalas, och vi fick en idé som var att de som kommer kan ge pengar till något om de vill. Vi tittade på cancerforskning och på att hjälpa djur. Och sedan tittade vi på Birgittas bilder.

Bullar från bageriet och saft som ska blandas. Foto: Birgitta Arnlund

Flygplats och skola

Birgitta Arnlund och hennes man KeA arbetar för Barnmissionen i Lokichoggio i Kenya, en stad som ligger tre mil från gränsen till Sydsudan. Det finns en flygplats, och ungefär 50 biståndsorganisationer hade anställda i staden under den period när Lifeline Sudan hölls igång – men ändå har svälten blivit ett stort problem i området, och redan innan den kom hade Birgitta arbetat länge med ett veckomatpaket till barnfamiljer som levde i sådan fattigdom att barnen var undernärda och inte dök upp i skolan. Den senaste tiden har hon och medarbetarna kompletterat med större paket och distribuerat dem till svältdrabbade familjer på landsbygden.

Samtidigt fortsätter det långsiktiga arbetet. I Turkanaområdet går ungefär två av tio barn i skolan, och den skola som Birgitta och KeA har varit med och byggt, Hanna Emuriakin, har ungefär 560 elever. Det har visat sig att flickorna slutar skolan i förtid, och nu byggs ett internat där de äldre barnen kan bo under skolveckorna så att de får koncentrera sig på studierna. Birgitta arbetar med flera kvinnogrupper som tillverkar smycken, driver en butik, syr och bakar.

När Malin och Nelina tog kontakt med mig berättade de om Nelinas kalas. De frågade: fanns det något som kunde göras för barnen här? Vi kom överens om att göra en sak som har varit väldigt uppskattad vid ett par tidigare tillfällen här: vi skulle ordna ett bullkalas med bullar från kvinnogruppens bageri.

Kalas för mer än 200 barn. Foto: Birgitta Arnlund

Pysslade presenter

– Nelina skickade inbjudan till sina kompisar med foton och skrev om Loki och skolan där, berättar Malin. Hon skrev att hon ville att istället för att kompisarna skulle köpa presenter till henne så samlade hon in pengar till barnen i Loki.

– Alla fick ge mig sådant som de hade pysslat själva om de ville, säger Nelina. Och så fick de sätta in pengar på Barnmissionens konto och skriva mitt namn.

– Men det var också viktigt att ingen skulle behöva berätta om de gjorde det eller hur mycket de satte in, säger Malin.

I Nelinas klass, med sju flickor och 17 pojkar, äger kalasen rum på olika ställen: hemma, ute, på något lekland. Fyra flickor fyller år samma vecka, och Malin berättar att det blev lite jobbigt för Nelina att se de fina paketen på de andras kalas och veta att hon själv inte skulle få några. Men hon tittade på bilderna från Loki igen och höll fast vid sin idé.

– Vi var på en gård där man fick mata djuren och rida och åka traktor, berättar Nelina. Vi fick mocka också!

Ingen behöver ”glömma”

– Pengarna från Nelinas kalas räckte precis till bullkalas för alla våra elever, berättar Birgitta. Vi beställde bullar från ANA Bakery och saft. Först hade vi ett kalas för 270 elever, och fredagen efter hade vi ett till för resten, 280. Skolans lärare och kokerskor hjälpte till med serveringen. Kvinnorna på bageriet var så glada för uppdraget, det blev feststämning på skolan, och jag fick vara med och förmedla glädjen – det var underbart!

Såhär i efterhand är Nelina nöjd med sitt kalas och berättar gärna om det ifall någon frågar.

– Och det enda jag kan säga är: jag rekommenderar det varmt! säger Malin. Både för att barn på en annan plats får något bra och för att barn här får perspektiv och mer omvärldskunskap när de ser bilder och förstår hur barn i andra länder kan ha det. Barn som kanske ”glömmer” att gå på kalas för att föräldrarna inte har råd med present behöver inte glömma att komma. Föräldrar behöver inte stressa runt för att köpa en present till ytterligare ett kalas …

Nu arbetar Nelina och en klasskamrat med ett nytt projekt: de tillverkar armband och örhängen som de ska sälja för att samla in pengar till cancerforskning och hjälp till barn. Samtidigt gör de informationsfilmer som de kan visa när de säljer sina saker.

Själv har hon fått en film från Lokichoggio, en där massor av barn sjunger ”Happy Birthday” för henne.

print