Tao Fong Shan och det lutherska seminariet är grannar på berget ovanför Sha-tin.
När den skandinaviska buddhistmissionen började bygga här för ungefär hundra år sedan fick materialet bäras upp på slingriga vägar – det mesta av kvinnor ur en etnisk grupp som var känd som just bärarkvinnornas folk.
När det teologiska seminariet byggdes på 1990-talet var transportförutsättningarna lite annorlunda, men berget hade fortfarande sin form, så mellan Tao Fong Shan och seminariet är det en trappa med över 100 steg.
Tao Fong Shans morgonbön äger rum i lotuskapellet och består av växelläsningar och sånger från Taizé. Efter den kan man gå direkt uppför trapporna till seminariets kyrka och vara med på en morgonbön som simultantolkas i hörlurar och innehåller sånger ur väckelsetraditionen.
Religionsdialog med europeiska inslag
Hongkongs utsatta läge har fått en del uppmärksamhet i Sverige under de senaste månaderna, och den långa tiden som inte-riktigt-Kina gör sig påmind på alla möjliga vis, inte minst i stadsvimlet där stora delar av Asien finns representerat.
Uppe på berget är det lika blandat, fast av helt andra skäl. Tao Fong Shans arbete med religionsdialog har samlat människor från Norden, engelskspråkiga länder och stora delar av Kina i många år, och nu har det lutherska seminariet pastorsutbildning och andra teologiska utbildningar för studenter från en lång rad länder.
Så kommer det sig att Seng Ja står kvar vid kyrkporten när de flesta andra har skyndat iväg till biblioteket och till olika lektioner.
– Får jag säga hej? Jag vill hälsa på svenskar, säger hon. Jag tillhör Kachin-folket i Myanmar. Det var en svensk missionär som kom till oss. Ola Hanson hette han.
Född i Åhus
Seng Ja och hennes man Zaw Rat har blivit skickade till Hongkong och seminariet av den kyrka som Ola Hanson grundade tillsammans med deras förfäder.
– Vi ska vara här i fyra år, berättar hon. Alltid när jag hör att det är svenskar på besök här försöker jag leta upp dem.
Ola Hanson visar sig vara skåning och svenskamerikan – han föddes i Åhus 1864 och kom till USA som tonåring. Först hamnade han i Oakland i Nebraska, så flyttade han till St. Paul i Minnesota för att studera vid det svenska baptistseminariet där, och det år när han fyllde 26 var han klar med sina studier vid Madison Theological Seminary i Hamilton i delstaten New York.
Det var då som det stora äventyret började.
I Myanmar, också känt som Burma, hade American Baptist Missionary Union placerat sin missionär William Henry Roberts. Han arbetade i staden Bhamo och var inriktad på att nå Kachin-folket eller Jinghpaw-folket, en av de etniska grupper som befolkar landets nordligaste delstat, Kachin. Ola blev hans medarbetare. Ett par år efter Ola anlände kollegan George J. Geis, som började arbeta i delstatens huvudstad, Myitkyina.
Grammatik och lexikon
Kachin-språket blev Ola Hansons första stora utmaning – han och hans medarbetare började skriva det med västerländska skrivtecken. De producerade en grammatik och ett kachinskt-engelsk lexikon innan de satte igång med sin huvuduppgift: att översätta Bibeln.
Efter 20 år i Myamnar flyttade Ola Hanson till Namkham i Hsenwi-distriktet och fortsatte att arbeta där. Samtidigt som han fortsatte med allt som missionärsuppdraget innebar skrev han två böcker på engelska om det han såg: The Kachins, Their Customs and Traditions kom ut i USA 1913 och finns fortfarande att köpa. Nio år senare var Missionary Pioneers among the Kachins färdig.
I inte mindre än 28 år levde Ola Hanson – och, får man förmoda, hans fru som syns på bild tillsammans med honom och finns med på ett monument i Oakland i Nebraska under namnet Mrs. Ola Hanson – tillsammans med Kachin-folket. Det var amerikanska baptister som bekostade deras arbete, men Ola måtte ha nämnt Sverige då och då eftersom Seng Ja ”minns” honom som svensk.
Och det var till svenskbygderna i Minnesota han begav sig när hans tjänstgöring var till ända.
Om ett par år ska Seng Ja och Zaw Rat fortsätta hans arbete.
***
Fotnot: Myanmar är ett namn som har införts av militärregimen. Oppositionen använder namnet Burma.
