Ingen vet med säkerhet hur gammal min svärmor Khaddousj är. Tiden flyter fram i lugna fåror i de marockanska Atlasbergen där hon föddes, och det var troligen någon gång i början eller mitten av 1940-talet. I vad som kan ha varit de tidiga tonåren blev hon gift med en betydligt äldre man som redan hade en fru. De båda makarna hade levt tillsammans under decennier, men deras enda barn – en dotter – hade dött, och med henne framtiden. Khaddousj kom nu med hopp om liv, trygghet och släktens fortbestånd. Under de följande tjugo åren födde hon inte mindre än elva barn, men de äldsta uppfostrades nästan helt av den första frun, en kompensation för hennes barnlöshet.
Ingen kom någonsin på tanken att Khaddousj skulle gå i skolan. Hon behövde kunna arbeta med sina händer, inte läsa eller skriva. Detsamma gällde min svärfar, en man som hade gott rykte och lyckades väl med nästan allt han företog sig. Nej, odla oliver, föda upp boskap, väva mattor – det var sådana färdigheter som kunde upprätthålla livet, men dem lärde man sig inte i skolan.
Nyheter färdades fortfarande långsamt i den värld där Khaddousj födde sina barn. På marknadsdagarna kom det en budbärare som läste upp de viktigaste kungörelserna på arabiska. De som förstod vad som sades fick förklara för de andra byborna, eftersom många bara kunde sitt modersmål, berberspråket tamazight.
Intill denna dag talar Khaddousj ungefär så mycket arabiska som behövs för att kunna förrätta de fem dagliga bönerna.
Tiden har ännu en gång bytt tempo, och varje bönetillfälle verkar förflyta långsammare än det förra. Med kärlek och trofasthet fortsätter hon att böja sig i bön, fast lederna är stela och gör ont.
Fyra av hennes söner gav sig ut i världen, bortom Atlasbergens horisont. En av dem, Ali, kom tillbaka hem med en småländsk prästdotter. Vi hade då redan varit gifta några månader och hade hunnit smaka de första utmaningarna i ett äktenskap där kulturer och nationer möts. En del är utsökt triviala: Ali, varför har du bara satt fram en tallrik på bordet när vi är två som ska äta? Lena, varför envisas du med att ha separata bestick i alla pålägg? Andra rör själva förmågan att kommunicera. Vilket språk ska vi göra till vårt? Hur förmedlar vi vår kärlek, ångest och ilska på ett språk som ingen av oss har som modersmål?
Världen runtomkring påverkade också livet på sätt som vi överhuvudtaget inte hade funderat över när vi träffades. Jag var van att segla igenom passkontroller med mitt vinröda EU-pass i högsta hugg, trygg i förvissningen att ingen skulle hindra min framfart. Alis gröna pass däremot väckte automatiskt misstänksamhet, även om alla visum och uppehållstillstånd var i sin ordning. Redan före första resan till Marocko hade jag börjat bli van att vänta på andra sidan passkontrollerna, redo att svara på alla frågor om huruvida vi verkligen var gifta och om varför vi hade valt just den här destinationen.
Nog är det väl alltid nervöst att träffa svärfamiljen för första gången, men jag gissar att den känslan blir ännu intensivare när man kommer från så skilda bakgrunder. Min svärmor och jag hade ju inte ens ett gemensamt språk, så Ali hade lärt mig en viktig fras på tamazight som jag lovat att säga: Argazinu ahiodh. När hon hörde detta log hon stort och omfamnade mig. Jag hade just anförtrott henne att ”min man är galen”, något som hon uppenbarligen inte betvivlade. Glömde jag nämna att svärmor Khaddousj har en rejäl dos humor?
Hur mycket jag än försöker kommer jag aldrig att bli det mest exotiska inslaget i familjen. En av mina svågrar är nämligen gift med en japansk kvinna som även hon välkomnades med öppna armar.
Svärmor Khaddousj skulle inte veta hur man hittar vare sig Japan eller Sverige på en karta, men hjärtats planritningar, dem känner hon utan och innan. När jag såg hennes öppenhet mot oss främlingar mindes jag en evighetsstund något år tidigare.
Det var senhöst, och jag hade tagit några dagar ledigt från mitt dåvarande arbete i den georgiska staden Zugdidi, nära Svarta Havet. Ibland är det gott att få vara ensam, så jag packade några böcker och tog mig upp till ett gästgiveri långt bortom vägs ände. På kvällen satt jag framför kaminen och läste Koranen, medan vinden vårdslöst lekte mellan bergskammarna därute.
Först läste jag om hur allt det vi betraktar som självklart en dag kommer att oåterkalleligen försvinna – ”när solen lindas in i mörker och stjärnorna mister sitt sken, och bergen sätts i rörelse, och de dräktiga kamelerna lämnas utan tillsyn, och de vilda djuren tyr sig till varandra”.
Därefter föll mina ögon på en vers långt tidigare i boken, ord som har återkommit i mitt medvetande nästan varje dag sedan dess:
”Människor! Vi har skapat er av en man och en kvinna, och Vi har samlat er i folk och stammar för att ni skall lära känna varandra. Inför Gud är den av er den bäste vars gudsfruktan är djupast. Gud vet allt, är underrättad om allt.”
När jag står där i Marocko tillsammans med svärmor Khaddousj förstår jag att detta är ord som hon medvetet eller omedvetet gjort till sina.
Det är en rikedom given av Gud själv att vi kommer från skilda sammanhang och kulturer, en unik möjlighet att verkligen lära känna varandra. Men det kräver mod, för vi kommer samtidigt att tvingas se oss själva från nya och okända vinklar.
***
Lena Fassali kommer från Berg nära Lammhult i Småland och har under de senaste åren arbetat som Reporting Officer på European Union Monitoring Mission i Georgien. I höst börjar hon arbeta på Sida Partnership Forum i Härnösand.
