Scroll to top

Kallade in i gemenskap


■ ■ ■
Blommande träd i byn Taizé. Foto: Anna Braw

Den moderna världen tar individen som utgångspunkt. Människor i vår tid har en tydlig känsla för jämlikheten, eller till och med likheten, mellan alla människor, och därför har de inget tålamod med alla naturliga eller kulturella skillnader. Var och en av oss ska ha möjligheten att göra allt, vara fri att skapa sitt eget liv. (…)

Det är inte förvånande att en sådan vision inte gynnar samhället. Vad är ”limmet” som kan binda samman alla de identiska och separata enheterna?

Och så kommer det sig att vi i kyrkan upphöjer en mångfald av perspektiv och angreppssätt, medan enheten förblir något enbart teoretiskt.

Och sedan, som en reaktion på detta, försöker en del införa enhetlighet och utesluta allt som inte passar in i den gemensamma formen.

Det bibliska perspektivet visar oss en väg ut ur denna återvändsgränd. Det börjar inte med den enskilde utan med en kärleksfull Gud som kallar varelser att finnas till (se Romarbrevet 4:17). Och Gud kallar inte dem en efter en, utan snarare till en gemensam strävan.

Det är Jesus, Messias, som avslöjar Guds projekt för oss: mänskligheten är inbjuden att ta emot Guds eget liv, källan till en universell vänskap, för att bilda en enda kropp (se Kolosserbrevet 3:15).

I detta perspektiv har varje människa en oersättlig roll att spela och unika gåvor att utveckla, men alltid inom ramen för en allomfattande gemenskap. Jag måste inte göra allt och ha allt, för andra människor kommer att kompensera för det jag saknar.

I själva verket är det så att jag behöver de andra, eftersom jag inte klarar allt ensam.

Samtidigt är mitt bidrag avgörande för helhetens utveckling.

ur en meditation från den ekumeniska kommuniteten i Taizé i Frankrike (2012)

print