Scroll to top

Interreligiös dialog är viktig och riskabel

En grupp från Mymensingh på utflykt. Foto: Jonas Egfors

”Interreligiös dialog” kan låta som något som specialister ägnar sig åt, men det är det inte. En sådan dialog är inte reserverad för intellektuella. Inte heller är den särskilt komplicerad. Alla med god vilja kan delta i den. Det kan rentav vara så att vem som helst som tror och vill allas goda faktiskt bör göra det.

Men det betyder inte att interreligiös dialog är någon enkel sak. Låt oss göra en snabb analys av de två orden för att förstå dess komplexitet.

Dialog betyder att tala med och lyssna till varandra, att ge och ta emot utan att veta vart samtalet kommer att leda. De flesta vet av erfarenhet att detta är svårt. Något som är avsett som dialog eller börjar som en sådan förvandlas lätt till argumentation, parallella monologer eller försök till att övertyga motparten om det korrekta i ens egna åsikter.

Minst två som tror, olika

För att dialogen skall bli interreligiös måste deltagarna förstås också tillhöra olika religioner. Det går inte att vara neutral. Icke-troende kan bara tala om religionen som ett mänskligt fenomen.

I den interreligiösa dialogen deltar därför alltid representanter för minst två olika religioner, och deltagarna måste bekänna sig till den religion de representerar. Till att börja med kan detta kännas skrämmande: ”Jag är inte säker på att jag tror – kan jag delta i dialogen?”

Om du inte är alldeles säker på att du inte tror är svaret ”ja”. Religion är nämligen i sig självt ett invecklat fenomen. Det är många saker i ett – översinnlig tro, men också intellektuell övertygelse, ett kulturellt uttryck och stommen för en historisk identitet, en kanal för starka känslor och källan till mycket av den dolda strukturen i vårt tänkesätt.

I detta sammanhang är ingen neutral. En indisk materialist kommer att reagera (och ofta tänka) som en hindu, medan en västerländsk ateist delar många impulser och instinktiva känslor med kristna. Intellektuellt kan vi ta avstånd, men kulturellt? Att särskilja det kulturella, det etiska och det politiska från det religiösa i våra multikulturella samhällen kan vara väldigt svårt. Det är lika svårt att skilja de olika trådarna av känslor, kulturell tillhörighet, vana och tro inom oss själva. Men det är kanske inte heller nödvändigt till att börja med. Tvivel och tveksamhet kommer alltid att finnas inom oss, och klarheten växer bara om vi engagerar oss, hur lite vi än känner att vi förstår. Interreligiös dialog är något som sker mellan människor som tror eller vill tro, som tillskriver religionen positiv betydelse och har en religiös identitet.

Broder Johannes. Foto: Jonas Egfors

Självmotsägelse?

Vissa kommer nu att protestera och säga att en sådan dialog inte är realistisk. För dem verkar själva principen bakom den interreligiösa dialogen vara en självmotsägelse. För den som tror att Kristus räddar den som tror på honom och att icke-troende går förlorade, eller som är övertygad om att den enda vägen till frihet är Buddas ädla väg eller är övertygad om vilket öde som väntar alla som nonchalerar det slugiltiga ordet givet av Gud i Koranen, är dialogen meningslös.

En sådan attityd har ofta varit dominerande. Men det stämmer inte att interreligiös dialog är något som kan föras bara på villkor att vi överger alla våra anspråk på att veta sanningen. Troende förr i världen ägnade sig inte bara åt att slåss och försöka omvända varandra, som vi ofta tenderar att tro. Redan på medeltiden fanns det människor som reflekterade över formerna för en sann dialog med troende från andra traditioner, samtidigt som de var fullt övertygade om sanningen i sin egen.

Vad är då en levande interreligiös dialog?

Den kan liknas vid tre ringar som är sammankopplade och leder till varandra. Dialogen inbegriper oundvikligen tankar och ord, men handlar inte bara om tankar och ord, utan också om gärningar. Den handlar inte heller bara om gärningar, ord och tankar, utan också om kontemplation och tystnad. Den är i själva verket inte mycket värd om den inte, vid vissa tillfällen, liksom samlar alla dessa inom sig på en och samma gång.

Broder Guillaume tillsammans med två av de pojkar som studerar i Mymensingh. Foto: Jonas Egfors

En annan bild

Den första bild som kommer till oss när vi hör begreppet ”interreligiös dialog” är troligen en av lärda personer runt ett bord – de diskuterar detaljerna i någon doktrin. Om det är den enda bild vi har kommer vi emellertid att ha en snedvriden uppfattning om interreligiös dialog.

Låt oss byta ut den mot en annan, till exempel bilden av en muslimsk man som kör en förlamad, kristen kvinna i en rullstol. Detta är en bild av livets dialog (den första ringen).

Vi kan ta bilden av de lärde och ändra den något: människorna runt bordet är inte akademiker utan vänner, vanliga människor som du och jag, med en vardaglig kunskap om trosfrågor.

Låt oss säga att vännerna har kommit tillbaka från något gemensamt arbete tillsammans, kanske från ett centrum för handikappade eller ett härbärge för hemlösa. Några är muslimer, andra är kristna, och de sätter sig ned för att dricka en kopp te. Det kan vara ett tillfälle till att göra något djupt mänskligt: förklara för sig själva och varandra vad de gör och varför, och hur det hänger ihop med tron. Det är tankarnas dialog (den andra ringen). Lägg märke till att deltagarna känner varandra och är vänner. Det är viktigt.

Nära centrum, in i centrum

I Gamla testamentet beskriver ordet ”hjärta” människans kärna, det levande centrum där sanningen om henne bor. Tankarnas dialog kommer, om den är sund, att föra deltagarna mycket nära detta centrum, och då kommer orden att upphöra.

Oavsett vilken vår religion är står vi alla med vördnad och förundran inför tillvarons mysterium. Vi förnimmer det andliga djupet i skapelsens skönhet. Inför födelsen och döden är vi alla lika. Om vi försöker dela denna erfarenhet och bygga på den deltar vi i hjärtats dialog (den tredje ringen).

Kan vi be tillsammans? Det är en känslig fråga. När vi ber och mediterar går vi in i centrum för vår religion, in i helgedomen. Muslimen bekänner alltid sin tro när han sätter sig ned för att be. Den kristne vänder sin inre blick mot Kristus. Till det yttre kan de framstå som lika, men i sitt inre accentuerar de skillnaderna.

Bön hör också ihop med den kollektiva gemenskapen. Om bönen inte är helt privat och ordlös är den liturgisk, vilket betyder att den följer ett bestämt mönster som är fastställt av traditionen. Den använder sig av särskilda och mångfacetterade ord som går tillbaka till de heliga skrifterna eller till traditionen och som uttrycker det väsentliga i vår tro. Det är svårt att föreställa sig att vi skulle kunna bjuda in någon som inte delar samma tro att delta i en sådan gemensam upplevelse.

Att hävda att det inte finns någon gemensam grund är emellertid minst lika svårt. Vi kan vara överens om att människor kan bli offer för illusioner eller okunnighet, och kanske är det så vi förklarar den förvillande mångfalden av religioner i världen för oss själva.

Samtidigt har alla större religioner försökt förklara det faktum att det finns helighet och rättvisa också utanför deras egen sfär, alltså i det andliga livet hos människor som har en annan tro. Vi står här inför en paradox, och det är bäst att låta den förbli olöst.

Den interreligiösa dialogen utmanar oss. Den är oerhört viktig, men samtidigt, och i synnerhet i vår polariserade och identitetsbetonade tid, full av risker. Idag är det viktigt att lägga tonvikten på vänskap och personliga relationer, på socialt engagemang och värnande om de utsatta. Den interreligiösa dialogen blir paradoxalt nog mer relevant ju mindre den ägnar sig åt religion.


Fotnot: Artikeln bygger på ett av häftena i serien Småskrifter från Taizé. Det finns på svenska, engelska och franska på Taizékommunitetens webbplats, www.taize.fr.

print