Scroll to top

Storbritannien: “Vi är inte välkomna här längre”


En skotsk pappa, en finsk mamma och två barn som har satt ner sina rötter i Carlisle i England – vart ska de ta vägen när Brexit blir verklighet?
– Min största invändning mot omröstningen var att den inte tog hänsyn till mänskliga rättigheter, säger Andrew Walker.

■ ■ ■

– Vid ett tillfälle har vi upplevt främlingsfientligheten som familj, berättar Andrew Walker. Min svärmor hade kommit från Finland, vi klev av bussen efter en utflykt till Lake District, och en man skrek åt oss: ”Om ni bor i England borde ni prata engelska!” Det är lite ironiskt med tanke på att engelska är mitt modersmål, att min fru har bättre grepp om den engelska grammatiken än jag, och att vår tvåspråkiga dotter var den enda i sin skola att få full poäng på avgångsklassens nationella prov i engelska. Att vi talade finska just då berodde på att min svärmor var med – men hon har satsat så mycket på att lära sig engelska för att kunna prata med mig. Vi hade inte riktat oss till mannen, så det var väl bara det att han blev frustrerad över att han inte kunde tjuvlyssna …

Familjen Walker – pappa Andrew från Skottland, mamma Anna från Finland och deras två barn – har bott i Carlisle i England sedan 2008. För några år sedan köpte de ett stort hus för att kunna bjuda in andra att dela vardagen med dem i ett slags familjekommunitet med gemensamma böner och måltider. Lunesdale Community fick det heta.

Det var före omröstningen.

Flyttade inom EU

– Innan dess hade vi bott i Finland, och eftersom jag arbetar med IT hade jag aldrig några problem med att få arbete där, men det var svårt att hitta något som kändes meningsfullt. Här fick jag en tjänst hos en kristen organisation. Den andra orsaken till att vi flyttade var att vår son skulle börja skolan, och om barnen gick i engelsk skola skulle jag kunna engagera mig i deras studier på ett helt annat sätt. Nu i efterhand är det den viktigaste anledningen, för det visade sig att min arbetsgivare hade ekonomiska problem, men barnen har kommit in på fantastiska skolor här tack vare sitt eget hårda arbete.

Anna och Andrew träffades i Frankrike och bosatte sig i Finland när de hade gift sig.

– Att flytta till Storbritannien låg nära till hands eftersom vi båda är EU-medborgare. Inget byråkratiskt krångel, inga krav på minimiinkomst. Jag skulle aldrig ha funderat på att flytta utanför EU om det inte hade funnits extremt goda skäl.

Han berättar om hur den europeiska gemenskapen blev extra tydlig när han kom fram:

– Jag kom hit till Carlisle för att börja arbeta en månad innan resten av familjen skulle komma, för det tar lite tid att hitta bostad. Under de veckorna bodde jag hos ett ungt litauiskt par som jag hade hittat på en webbplats, Hospitality Club, när jag skulle resa hit på anställningsintervju. De sa att jag kunde bo hos dem så länge det behövdes. Jag blev så rörd av deras gästfrihet – de hade själva kommit till Storbritannien ganska nyligen, och jag tyckte att jag kom dit som en del av en ung, optimistisk våg av EU-arbetskraft. På bussen till arbetet varje morgon hörde jag polska. Lite senare läste jag att återvändande britter är den största immigrantgruppen i Storbritannien, och det stämde för mig: jag var kände mig som invandrare i mitt eget hemland.

“Ska vi stängas ute?”

Det som hände på busshållplatsen i samband med svärmors besök var ett undantag, poängterar Andrew.

– Bland de människor som vi har personlig kontakt med har vi känt oss mycket välkomna, säger han. Nu arbetar både Anna och jag på akademiska arbetsplatser, och för att vara i den här delen av landet är de ovanligt internationella. Det mesta av den invandrarfientliga stämningen här har mer att göra med kvällstidningsjournalistik och politikers uttalanden att göra än med verkligheten, och precis som många andra invandrarfamiljer har vi vant oss vid att höra ”men vi menar ju inte er”. Det är det mest frustrerande någon kan säga! Vi är en typisk EU-invandrarfamilj såvitt jag vet. Om det inte är vi som ska stängas ute så vet jag inte vem det är.

Samling i bönerummet i Lunesdale Community. Foto: privat

Förlorar status och röst

Begreppet Brexit hörde han första gången i samband med valet 2015.

– Jag är inte säker på när det började användas, men jag undvek att använda det. De ord vi använder påverkar vårt sätt att tänka, och jag tror att det finns en risk att man ger omotiverad trovärdighet åt en idé om man ger den ett eget namn, så som journalisterna här gjorde.

Den invändning som Andrew framhåller som viktigast är den att utträdet ur EU står i konflikt med mänskliga rättigheter.

– Jag är född här och har varit EU-medborgare sedan början, och det medborgarskapet har varit det grundläggande i min tillvaro. Att jag är brittisk medborgare har haft mycket mindre betydelse för mig. Det är extremt att ett medborgarskap tas ifrån en individ genom politiskt tvång. Därför var jag tvungen att ifrågasätta giltigheten i det som tekniskt sett bara var en opinionsundersökning – kan den verkligen resultera i att en individ som har ett vidare perspektiv än den engelska nationalismens fråntas sin status och sin röst?

Andrew säger att han egentligen inte känner någon som röstade för utträdet – och att det blev ett uppvaknande att inse hur segregerat samhället har blivit.

– Det är inte så troligt att jag skulle träffa någon Brexit-förespråkare bland mina kolleger eller bland dem som har tagit examen, och vi är alla medvetna om att vi kommer att förlora forskningsmedel, att internationella samarbeten kommer att ta skada och att andelen utländska studenter kommer att minska. Men det mest iögonenfallande för mig och många andra var att olika grupper i samhället blev så tydliga i omröstningen.

Familjen Walker. Foto: privat

Ingen som han talade med förutsåg resultatet. Under natten medan rösterna räknades vaknade han flera gånger och såg hur siffrorna ändrades.

– Nu känns det som kom det är helt avgörande att de av oss som tror på ett öppet samhälle och ett samhälle med mångfald är noga med att verkligen berätta om våra möten med människor från andra länder så att vi utmanar det negativa bakgrundssurret. Tidigare har vi antagligen bara trott att fördelarna är uppenbara för alla och att vi kan ignorera de negativa bilder som hela tiden målas upp. Det borde vara självklart, men toleranta människor är nog i allmänhet inte så bra på att berätta om sina perspektiv.

Oklar framtid för barnen

Hur blir framtiden för Andrews och Annas barn? Det är mycket som är oklart nu, inte minst eftersom många frågor fortfarande är obesvarade, till exempel de om rätt till sjukvård.

– Att någon som jag, utan ekonomiska tillgångar och med föräldrar som tillhörde den första universitetsgenerationen i sina familjer, kunde arbeta som volontär i annat ett EU-land först och sedan flytta till ett tredje bara för kärlekens skull – det är en del av det mirakel som bara EU kunde göra möjligt. Jag har hoppats att mina barns generation ska få uppleva samma frihet. På ett sätt kan jag inte klaga just för deras skull, för de har dubbelt medborgarskap. Men deras jämnåriga som kommer att förvägras rätten att bo i åtminstone 27 andra länder om de inte kan bevisa att de har ekonomi för det – det är djupt orättvist.

Vad som har hänt och kommer att hända är ett återkommande samtalsämne bland Andrews vänner.

– Fortfarande är det människor som säger att de inte kan tro att det är sant att vårt land har valt den här vägen. Familjer som vår, med föräldrar från olika länder, talar om att flytta. För många av oss är det som om de senaste elva månaderna är en mardröm som vi hoppas att vi kommer att vakna ur förr eller senare. För min familj blir det ännu krångligare eftersom vi har investerat så mycket i vår kommunitet. Men eftersom vårt mål som kommunitet är att vara ett synligt tecken på att vi kan leva tillsammans som människor från olika länder och kyrkor skulle man ju kunna säga att det är viktigare än någonsin att vi är kvar.


Fotnot: Intervjun med Andrew Walker gjordes i början av maj, några veckor före valet i Storbritannien.

“Jag är inte säker på hur man ska tolka det som har hänt nu”, skriver han ett par dagar efter valet. “Instinktivt tror jag att det är det bästa realistiska resultatet under de här omständigheterna. Theresa May ville ha mandat att genomföra sin extrema Brexitvision, och det gensvar hon fick var det motsatta — hon förlorade sin majoritet istället. Det mesta är osäkert nu, men det finns en strimma av hopp.”

print