En buss bromsar in vid Olympic Village nära staden Roman i nordöstra Rumänien.
Kanske är den här dagen en dag när chauffören blir tvungen att argumentera med en del av föräldrarna för att deras barn ska få kliva ombord.
Det är en skolbuss, och den kommer från den skola som Fundatia Umanitara Pacea driver med hjälp av pengar från Svenska kyrkans internationella arbetes och dess norska systerorganisation Kirkens Nødhjelps givare.
– Olympic Village är ett ironiskt namn, säger Jakob Sundmark. Det är fyra stora byggnader som var kostallar under Ceaucescos tid och som sedan blev bostäder åt ungefär 200 romska familjer. Inte någon barnvänlig plats. Och barnen kommer sällan till de kommunala skolorna. Men Fundatia Umanitara Pacea hämtar dem till sin skola varje dag. Där får de smörgås och vitamintillskott också.
Medlemmar ville hjälpa
Jakob Sundmark är en av de programansvariga på Svenska kyrkans internationella arbete i Uppsala. Mellanöstern är hans område. Och så Rumänien.
– Svenska kyrkans internationella arbete har inte några programländer i Europa, som vi har i övriga delar i världen där vi jobbar: Mellanöstern, Asien, Latinamerika och Afrika. Men när EU-migranterna från Rumänien dök upp här i Sverige och började tigga på gatorna var det många församlingsmedlemmar som hörde av sig och sa att de ville hjälpa dem genom oss.
Insatser har förstås gjorts de senaste åren, till exempel när många flyktingar var på väg genom Europa innan gränserna stängdes. Rumänien har lagts till mer permanent.
– Till Rumänien skickar vi en och en halv miljon kronor om året nu, och vi står för en stor del av FUP:s totala budget, men vi vill egentligen inte att någon organisation ska vara helt beroende av oss, och vi har alltid en exit-strategi.
Tio rumänska bröder
Romerna är en minoritet i Rumäniens närmare 20 miljoner stora befolkning. Drygt 40 svenska biståndsorganisationer arbetar i landet på olika vis, några av dem med socialt företagande. Men att ge just de människor som sitter på våra trottoarer ett alternativ är inte så enkelt – det är i stort sett en hel folkgrupp som har hamnat utanför samhället.
– Häromdagen träffade jag faktiskt en kvinna från Roman utanför en butik här i Uppsala, säger Jakob Sundmark, och det är många vuxna som åker från Roman för att försöka tjäna pengar utomlands, men det är inte för att Roman-bor har kommit hit till Sverige som vi har bestämt oss för att stötta just dem. Det är för att vi hittade en bra partner där och för att nordöstra Rumänien är extremt fattigt.
Fundatia Umanitara Pacea fick stöd från Kirkens Nødhjelp redan innan de svenska givarna kom med.
– Det är en grupp med ungefär tio franciskanbröder som har startat en hjälporganisation för att kunna arbeta med romerna på ett bättre sätt, berättar Jakob Sundmark. De flesta av dem är rumäner. De sköter hembesöken själva, och så har de ungefär tio anställda: läkare, några som arbetar med en städningsutbildning som en del av romerna har önskat sig, lärare som arbetar i skolan. De arbetar med psykologhjälp, yrkesrådgivning och socialhjälp också, och de försöker ordna arbetstillfällen på olika sätt. Barnen får gå i franciskanernas skola upp till fjärde klass, och sedan är det meningen att de ska fortsätta i kommunala skolor.
Historiekomplettering
För ungefär två och ett halvt år sedan reste Jakob Sundmark tillsammans med kolleger från Kirkens Nødhjelp runt i Rumänien och träffade organisationer som alla arbetar för att värna den romska befolkningens mänskliga rättigheter.
– Vi mötte 16 organisationer när vi reste runt, och nu i februari var vi på en konferens med 20. Jag uppfattar Rumänien som struktur som diskriminerande, men det är härligt att se allt engagemang! Vi valde ut en rumänsk aktivistorganisation i Bukarest, Agentia Impreuna, som är vår andra partner nu. De arbetar med attitydförändring, dels lokalt i tre byar där de vill hjälpa den romska befolkningen att utkräva sina rättigheter och dels nationellt. I den rumänska läroplanen finns det inget om det romska slaveriet eller om vad som hände romerna under Förintelsen, så de försöker påverka utbildningsministeriet. Och så har de lärarkurser.
Få förebilder
Begreppet ”wicked problems” lärde Jakob Sundmark sig av Lee Saville, en engelsman som arbetar med sociala företag.
– Det här utanförskapet är så komplext och svårt, säger Jakob Sundmark. Drar man i en ände trasslar det till sig någon annanstans. Tänk dig att du inte känner någon som har gått i skolan. Ingen som du känner har haft något arbete. Hur stor är chansen att du själv går i skolan och tänker att du ska ha ett arbete då? De få som lyckas blir sällan förebilder för andra, för de vågar inte säga att de är romer. Ger vi oss in och jobbar här måste vi inse att det tar tid.
