Scroll to top

”Europa behöver ett tredje alternativ”


När människor på flykt strömmade in i Europa föreslog Philippe Lamberts att EU-parlamentarikernas förläggning i Strasbourg skulle öppnas för dem.
– Det var ett helt seriöst förslag, säger han. Och vilken symbolik det kunde ha blivit!

■ ■ ■
Philippe Lamberts, EU-parlamentariker för de gröna i Belgien. Foto: EU-parlamentets arkiv

En EU-parlamentarikers vardag är full av människor – så full att när Philippe Lamberts berättar om ”arbete i mindre grupper” visar det sig att han menar möten med ungefär 200 personer i ett rum.

– Tolv gånger om året ses vi allihop i tre–fyra dagar, förklarar han. Det är ju bara ungefär 40 dagar om året, och resten av tiden arbetar vi i olika konstellationer. Jag är med i den hearing-grupp som håller på med Brexit, och det är mycket arbete med detaljerna i det som ska formuleras där. Banklagstiftningen är också ett av mina områden. Det är inte så uppmuntrande. Just nu arbetar jag också med ett kommunikationsdokument för de gröna partierna om hur vi ska kunna göra ”Social Europe” bättre.

Blocken tydligare

För fyra–fem år sedan var Philippe Lamberts, som är EU-parlamentariker för de gröna i Belgien, mycket mer optimistisk när han talade om EU:s möjligheter och om sina möjligheter att göra något inom EU och för Europa.

– I nationell politik är man ju antingen i majoritet eller i opposition, säger han. När jag kom till EU-parlamentet var det mycket mindre så. Majoriteterna formades för varje enskild fråga. Jag tycker mycket om det sättet att arbeta. Sedan dess har atmosfären förändrats, och EU-politiken blir mer och mer som den nationella. Kan det bero på nationalistpartiernas framgångar? Först utkristalliserades socialdemokraterna och kristdemokraterna, och det har bara fortsatt. Nu har vi gröna svårt att göra våra röster hörda överhuvudtaget.

Egentligen är det stora problemet inte att partiblock får mer makt, poängterar han, utan att mycket av handlingskraften flyttas bort från de folkvalda politikerna.

– När det blir en sådan här majoritet blir storföretagen vinnarna. Det har blivit en förskjutning lite i taget, och nu är det de som har makten. Vad de än vill ha kan de se till att få det.

Plenum vecka 20 2017 i Strasbourg. Foto: EU-parlamentets arkiv

Vinnare och förlorare

Den utveckling som Philippe Lamberts beskriver är tydlig både i EU-politiken och på andra håll, säger han, och han kallar den ”de kortsiktiga vinsternas diktatur”.

En fråga som han har arbetat mycket med, tillsammans med bland andra Sven Giegold som är en tysk partikollega, är skatteparadisen. Det finns en hel rad i Europa – och många européer vet inte att Holland och Irland är två av dem. En av de mekanismer som Philippe Lamberts och Sven Giegold brukar förklara är att storföretagen delar på intellektuellt och materiellt och placerar den intellektuella delen i ett skatteparadis. Det är de själva som styr proportionerna – så för priset på en smartphone, till exempel, kan en mycket liten del räknas som materiell. De skatter som betalas i det land där tillverkningen sker blir alltså mycket låga. Den stora delen, den intellektuella, placeras någonstans där det knappt är några skatter alls. På det viset utarmas produktionsländerna ännu mer än tidigare, trots att det blir många arbetstillfällen.

– Globaliseringen har sina vinnare och sina förlorare, säger Philippe Lamberts. Och det är inte bara skillnaden mellan olika länder som är farlig. Det är klart att livet i England är bra om du är Londons borgmästare. Samtidigt finns det i England anställningskontrakt på noll timmar. Har du ett sådant syns du inte i arbetslöshetsstatistiken – du har ju en anställning. Men du får bara arbeta när du blir inringd, och du kan inte styra ditt liv, och du är fattig.

Inte revolutionär

– Det är inte omöjligt att driva en politik där social rättvisa och jämlikhet är kärnan, men vi skulle behöva mycket mer kraft, säger han. Jag arbetar nära min egen grupp, gröna partier från olika länder i Europa, och vi har vänner bland kristdemokrater, liberaler, socialdemokrater, radikala vänsterpolitiker … Det finns vettiga människor i många grupper. Jag känner mig inte alls isolerad. Men vi är mellan en femtedel och en fjärdedel av allihop. Majoriteten tror fortfarande på marknaden.

Han jämför EU:s läge med Österrikes, där traditionella partier försvann och valet till slut stod mellan en nationalist och en miljöpartist. Den gången vann inte nationalisterna – den som folket valde var dessutom en erfaren politiker.

– Det kan inte vara så att det bara finns två att välja på och att det är nationalismen och den neoliberala globaliseringen, säger han. Det måste finnas ett tredje alternativ, eller hur? Och det skulle behövas i Frankrike och Holland också, bara för att ta ett par exempel. Det är det tredje alternativet vi arbetar för i parlamentet – det är bara det att vi är för få för än så länge. Och jag är inte revolutionär, så jag vet att det vi måste göra är att vinna valen.

”Kan spricka när som helst”

Christopher Clark berättar i sin bok The Sleepwalkers – How Europe Went to War 1914 om hur europeiska ledare misslyckades med att förutse vad som höll på att hända under åren före första världskriget.

Philippe Lamberts säger att det finns tydliga paralleller till vad som pågår nu.

– Det är som om många bara inte kan förstå att vår sammanhållning är i fara och kan spricka när som helst. Rädslan blir starkare, och det syns kanske inte i statistiken än, men det franska presidentvalet är ett tydligt tecken. ”Kom igen”, säger de, ”klyftorna ökar egentligen inte.” De fattar inte, och det skrämmer mig. Om du vill bota en sjukdom måste du väl ta reda på vad det är för sjukdom?

Han talar om att läget i Polen och Ungern är minst lika oroande som det i Ryssland.

– Det håller mig vaken på nätterna, säger han. Skattesystem skapar strukturer som blir bra för vissa och dåliga för vissa. Det gör lagar också. Men när politiker tror att de är en elit som vet bättre än alla andra vad som behöver göras – på franska finns det ett uttryck, pensée unique, som passar bra som beskrivning av den attityden – då blir det farligt. Vi borde vara ödmjuka nog att erkänna att ingen av oss sitter med ritningen till ett perfekt samhälle. Förbättringar kan bara genomföras av alla tillsammans. Målet för lagar borde vara att de är vettiga för alla. Vi kan nog aldrig ge alla människor ett bra liv, men vi måste i alla fall försöka skapa möjligheterna för alla.

Kavla upp ärmarna

Vad kan man göra för att inte förlora hoppet när så mycket av nyheterna är svarta och när så mycket av vardagen är tunga dokument med begränsad räckvidd?

Philippe Lamberts säger att han hela tiden spanar efter initiativ.

– Att acceptera att vi är dömda till undergång är ju en självuppfyllande profetia, men det finns så många som tar initiativ för att göra världen bättre. De arbetar med att ta emot flyktingar, med hållbarhetssatsningar, med social rättvisa – det går inte ens att räkna alla initiativ. Bland de översta beslutsfattarna ser jag inte alls den ivern och brådskan eller det allvaret.

Att makt korrumperar är ju ett välkänt talesätt, och Philippe Lamberts säger att både den makt som man har som EU-parlamentariker och själva det politiska livet kan få en att tappa kontakten med andra människors vardag. Han beskriver det som ett beroende.

– Sedan jag kom med i parlamentet har jag lagt mina semesterveckor i Taizé (en internationell, ekumenisk kommunitet i Frankrike dit unga vuxna från hela världen reser, red:s anm), säger han. Det är ingen tillfällighet. Det är lätt att förlora hoppet, så jag måste se till att träffa människor som kavlar upp ärmarna och hugger i.

”Vi kunde ha gjort det”

Men hur var det med parlamentarikernas sovrumskomplex i Starsbourg?

– Jag föreslog att det skulle användas som förläggning när det var så många som flydde in i Europa, och det var ett helt seriöst förslag, inte något försök att få en massa uppmärksamhet i media, säger han. Våra rum står tomma nästan jämt. Allvarligt talat – vi kunde ha gjort det! Det är ganska enkla sovrum med badrum till, och jag tror att ungefär tusen personer skulle ha rymts där utan problem. Mitt förslag avslogs utan att ens ha undersökts, och jag blev besviken. Det vettiga hade varit att undersöka de praktiska frågorna. Om vi hade tagit emot människor där – vilken symbolik det kunde ha blivit!

print